Nr 19: "Mannen som var Torsdag" av G K Chesterton

En sån riktigt trist bok! Eller så är det jag som inte har en tillräckligt filosofisk ådra för att förstå den...

Upplägget verkade ju så bra när jag läste på baksidan där jag stod i den ekande salen på Stadsbiblioteket. Gabriel Syme är en poet och undercover-detektiv som infiltrerar en samling anarkister. Han blir utvald att sitta med i det högsta rådet där medlemmarna bär namn efter veckans dagar. Han blir Torsdag. Han ska försöka hindra ett våldsdåd mot den franske presidenten och den engelske kungen.

Så långt verkar det ju ändå vara den spännande spionroman som den utger sig för att vara. Men sen ballar det ur fullständigt! Medlemmarna är inte vad de visar sig vara och när de flyr genom norra Frankrike och södra England så är författarens tankegångar helt utflippade. Det känns på riktigt som att han inte var vid sina sinnes fulla bruk när han skrev boken.

Varför läste jag klart den då? Ja, jag tänkte väl att jag skulle få svar på ett o annat på slutet, men inte då. Den slutar som många barns berättelser slutar när de inte vet hur de ska knyta ihop och avsluta en historia... "då vaknade jag ur en dröm". Haha, nu avslöjade jag ju slutet! Ah ja, jag tror inte att själva slutet är grejen med den här boken, jag tror att de som gillar boken förstår och värdesätter de filosofiska tankegångar som jag inte hajar.

ISBN: 978 91 7742 259 4

Nr 18: "Telefonkoncessionen" av Andrea Camilleri

"Koncession är en offentlig myndighets medgivande eller ett av regeringen meddelat tillstånd att driva en verksamhet eller näring. Anledningen till att koncession behövs i vissa fall är att verksamheten av stort betydelse för samhällssystemet eller har ingripande verkningar på andras rättsområden. Det kan vara verksamhet som påverkar den allmänna säkerheten eller miljön."
Enligt wikipedia.org

Anser mig vara hyggligt bevandrad i det svenska språket, men koncession visste jag inte vad det var. Tur då att internet finns!

Filippo Genuardi bor på Sicilien. Han är mycket fascinerad av den nya tidens (sena 1800-talets) uppfinningar. Bla äger han öns enda automobil till de flestas förfasan. När han vill skaffa en telefonlinje så anar han inte vilket motstånd han ska komma att bemöta. Vare sig privatpersoner eller myndigheter verkar förstå hans önskan.

Boken beskriver på ett humoristiskt sätt byråkratins irrgångar, politiskt rävspel och människors svartsjuka. Filippo står dock på sig trots att priset visar sig vara högt. Den beskriver också en tid vi kanske snart har glömt, en tid där man var tvungen att skicka brev, eller om det var bråttom, ett telegram för att sedan invänta svar. Nu känns det som att man blir otålig om man inte får svar på ett sms inom en timme...

Roligaste, eller mest tragiska, sekvens är när kyrkan fördömer Filippo och hans önskan om en telefonlinje inte för att han och hans fru har sex varje dag utan för att han får henne att njuta av det! Kvinnor ska inte njuta, bara genomlida. Tänk om kyrkan hade kunnat låta bli att lägga sig i! Jag tror inte vi i så fall hade varit mer odygdiga idag än vad vi är, snarare hade kanske fler haft en lite friare och naturligare inställning till sin sexualitet...

ISBN: 91-7054-939-7

Förresten är Andrea Camilleri mest känd för sina böcker om komissarie Montalbano som just nu går på svt på måndagar.

Nr 17: "Välkommen till Miami, Doktor Leal" av René Vásques Díaz

Såg en film för ett par veckor sen. Den utspelade sig på Cuba. Nånstans mitt i filmen jublar alla för att Fidel Castro störtar Batista som flyr fältet.

Hm, Cuba? Hur funkar det där nu egentligen? Dog Castro där härom året eller? Och var ligger det där landet (jaja, jag vet ungefär, men mer exakt?). Kollade en kartbok, körde lite klassisk "googling" och av en slump så var månadens bok från Ordfront en bok med Cubaanknytning.

Vad jag lärde mig var:
* Landet är ju sketastort!
* Det är nära nog simavstånd till Florida.
* 11,5 milj invånare!!!
* Fidel Castro är inte död, han är Cubas ledare. OBS! Ej president för det är ju brorsan Raoul Castro.
* Bröderna har en syster som är exilkuban i Miami och som inte gillar brorsornas politik, men så klart ändå hoppas på Fidels tillfrisknande.
* Cuba är ett av världens fattigaste länder, men välfärden är hög med bla gratis sjukvård och utbildning för alla.
* Jag vill verkligen resa dit!

Boken då? Jo...

Doktor Otto Leal är född på Cuba, har levt större delen av sitt liv i Miami som exilkuban men bor numera i Uppsala och arbetar som läkare på Akademiska sjukhuset där. Han har mycket lite kontakt med sina bröder där, men talar med sin mamma då och då. Otto får bud om att hans yngre bror dött, möjligen under mystiska omständigheter, och beger sig till USA för att delta på begravningen och därefter spendera en tid med sin senila mamma.

Att komma in i USA visar sig vara problematiskt (vem är förvånad?). Han har tidigare rest fritt dit och även till Cuba, men nu tar det stopp i passkontrollen. Efter ett långt meningslöst förhör inser han att de "agenter" som förhört honom är ute efter att få honom att spionera på Cubas medicinska forskning. Otto vägrar och släpps utan vidare. Han förstår just ingenting, men är nöjd med att han nu kommer att hinna till sin yngre brors begravning.

Hans äldre bror har dock lurat honom. Begravningen har redan varit. Arg och besviken bestämmer han sig ändå för att stanna en tid hos sin mamma. Tiden i USA blir förvirrad och komplicerad för doktor Leal. Han återupplever många gamla minnen från Cuba. Han förstår att hans äldre bror minsann inte är guds bästa barn, precis som han misstänkt. Hans yngre bror har dött under mystiska omständigheter, dock helt andra än de han först trott. Han blir förföljd, avlyssnad och utsatt för övertalningsförsök av både vänner och fiender, men har svårt att avgöra vem som egentligen är fienden. Han hinner också både vinna och förlora kärleken.

Mitt i allt tumult utbryter ett ännu större tumult i och med att Fidel Castro blir svårt sjuk. Exilkubanerna i Miami firar redan hans död trots att alla vet att han fortfarande lever.

Boken slutar öppet och lockar min fantasi. Dels tänker jag vidare på doktor Leals öde. Vart tog han egentligen vägen. Vad gjorde han med tuggummit ;-) Kommer hans kärlek att möta honom i Uppsala? Dels blir jag nyfiken på att veta ännu mer om dagens situation på Cuba. Dessutom väcktes en undran över hur Colombia funkar.

Jag gillar verkligen boken. Doktor Leal är en sympatisk person. Kärleken är plötslig och verkar äkta. Hans förtvivlan är bra beskriven och jag kan känna hans panik i förhörsrummet. USA:s förmåga att alltid skapa sig en fiende, även där det inte finns nån, upprör mig som vanligt (något generaliserat, jag vet, men ändå...). Med tanke på dessa åsikter och att allt man köper med kort (även böcker) registreras så lär jag väl aldrig bli insläppt i det landet...

Anabola steroider

På uppställningen på dagens träning (alla står på en rad och vi sammanfattar dagens träning och tackar varandra för en bra insats) räcker en flicka upp handen och berättar:
- Vet ni, jag har läst i tidningen att det var en man som tog medicin för att få väääldigt stora muskler.
- Ja, det finns de som gör det, men det är förbjudet, säger jag.
- Varför uppfinner man medicin som är förbjudet?, frågar en annan.
- Ja, och varför vill man göra nåt som är förbjudet?, frågar en tredje.
- Ja, och musklerna man får blir ju inte ens starka!, säger en fjärde.

Jag håller med och förklarar att det stämmer att musklerna inte blir så starka och att jag tror att medicinen från början var till för djur.

- Djur? Djur!, säger en tjej upprört. Vem vill att djur ska få stora muskler som inte ens är starka?

- Ja, och hur tänkte den som uppfann de där pillrena?

Tänk att det undrar jag också! Jag undrar också när det som är självklart fel för barn plötsligt ses som en möjlighet hos några av dem när de blir vuxna. Inte i min sport dock tack och lov! :-)

Skolavslutningskoma...

... inträffade idag.

Märkligt jobb man har, allt går i 180 fram till skolavslutningen och sen: TVÄRSTOPP!

Avslutningen var igår. För andra året i rad inomhus pga regn. Andra gången sen jag blev lärare faktiskt. Lite trist, men gick bra. Ska behålla klassen vilket blir kul, men många byter till friskola. Klarade mig dock utan några tårdrypande farväl...

Jobbade igår eftermiddag och idag, ovanligt effektivt om jag får säga det själv! :-) Sen däckade jag i soffan när jag kom hem och sov i två timmar och är helt dåsig nu. Tar alltid några dagar att bli människa efter idiotempot som råder så här på slutet.

Gillar visserligen att ha mycket att göra och anser att jag klarar en hel del press, men ibland får kroppen nog.

I fredags höll jag på att svimma i klassrummet! Har aldrig svimmat förut. Situationen var helt hemsk. Klassrummet fullt med ungar (som visserligen var lugna och gjorde det som de skulle) som packade ihop sina prylar och städade. Mitt i allt dyker en mamma upp i dörren och vill prata med mig. En liten stund senare kommer en unge fram med mobiltelefonen i högsta hugg och vill att jag ska prata med hennes mamma för hon hade glömt att hon skulle till tandläkaren (har inte föräldrarna fattat att de inte kan ringa på lektionstid och har inte ungarna fattat att mobilerna ska vara av!). När jag så smidigt jag kunnat avvisat båda dessa mammor så lyckas en kille tappa ut hela sin Portfoliopärm på golvet så jag får sätta mig ner och hjälpa honom eftersom han blev ledsen. När jag sen reser mig upp så skrek hjärnan stopp!

Det blev helt tyst! Synfältet blev smalt och hackade som stroboskopljus. Jag tyckte ungarna började kolla lite konstigt på mig. Vad tänker den sanne läraren då? "Jag kommer att skrämma vettet ur dem om jag svimmar. Andas djupt och försök att bara falla rakt ner lite smidigt nu då!" Haha! Jag har ingen aning om hur länge det varade. Svimmade aldrig, men blev riktigt rädd.

Lite senare går jag in och sätter mig i soffan på fritids. Då glider min trasigaste lilla själ upp på armstödet bredvid mig, lägger armen om mig och tittar mig djupt i ögonen.
"Tina, hur mår du egentligen?"
"Va?", säger jag lite nervöst för jag vill ju inte att han ska oroa sig.
"Ja, du verkade inte må så bra där inne i klassrummet och din röst blev konstig."

Under eftermiddagen kom han in flera gånger när jag jobbade i klassrummet för att "kolla till mig". När jag gick hem så mötte jag honom i trappan. Då säger han inget men på ett mycket vuxet sätt tar han tag i min överarm och kramar den som för att säga "ta hand om dig".

Ha! Där fick alla som säger att han inte har nån empati. Lever man ett hårt liv där man måste ta hand om de vuxna så blir man kanske lite hård för att överleva, men självklart finns empatin och medkänslan där innaför skalet!

Nr 16: "Östermalmsmorden" av Lars Bill Lundholm

En ganska ordinär deckar i Stockholmsmiljö...

Ordinära deckare är inte i min smak, men däremot Stockholmsmiljöer! ;-) Såg en trilogi, Östermalms-, Södermalms-m och Kungsholmsmorden och tänkte att jag måste läsa dem just för miljöns skull.

Den här utspelar sig just på Östermalm i ett vintrigt Stockholm. Den fina flickan, (eller var hon en slyna?) Cathrine Haldeman-Spegel mördas brutalt med 7 knivhugg i sin lägenhet på Östermalm, närmare bestämt på Jungfrugatan. Mordet benämns i medierna som "jungfrumordet". Men nån jungfru visar det sig att hon verkligen inte var!

Persongalleriet är stort och något svårt att hålla reda på. Många poliser är det och de benämns omväxlande med förnamn eller efternamn. Även många misstänkta hinner det bli som gör att det hel kompliceras när man behöver komma ihåg deras eventuella motiv, alibin mm.

Deckaren är av just den typen som gör att jag inte har så mycket till övers för deckare. Den går ut på att läsaren ska lista ut mördaren, men det är störtomöjligt att innan den allra sista överraskande lilla biten dyker upp 2 sidor från slutet.

Att läsa boken var dock inte helt bortkastat eftersom jag som sagt var verkligen gillar att känna igen mig i miljöer och i verkligheten kunna vandra omkring på gatorna och besöka platserna. Är inte så hemma på Östermalm, men får ta mig några svängar när jag i sommar ändå tänker spendera en del tid i min favoritpark, Humlegården, liggandes på en filt, läsandes nån bok! ;-)

ISBN: 978-91-975888-5-0

Nr 15: "Laxfiske i Jemen" av Paul Torday

En av mina fådda böcker i Pocket & Trix... :-)

Fiskeriexperten Alfred Jones får en förfrågan huruvida det är lämpligt/möjligt att plantera in lax i Jemen (trodde det stavades Yemen även på svenska). Frågan är så befängd att han knappt bemödar sig med att svara.

En hel del politiska intriger, rävspel, pengar, förhoppningar, drömmar och påtryckningaar gör dock att han åtar sig arbetet med att planera ett projekt där just lax ska planteras in i Jemens vattendrag.

Boken har ett roligt och lite annorlunda upplägg. Vanliga kapitel varvas med emailkonversationer och utdrag ur förhörsprotokoll.

Gillar boken och dess tanke på att "ingenting är omöjligt". Shejk Muhammad har en dröm som han vill uppnå. Han är visserligen rik som ett troll, men använder inte sina pengar för att få som han vill. Pengarna är bara något som kan betala inköp mm som behövs för att driva igenom projektet.

Nej, de som använder sig av påtryckningar och rävspel är istället de brittiska politikerna. Satiren kring detta är påtaglig, mycket underhållande men samtidigt skrämmande. Så klart slår allt tillbaka på de oärliga med en järnnäves kraft!

I bakgrunden finns Alfred Jones iskalla fru som ger mig rysningar! Fy farao vilken stel och vidrig kvinna som utnyttjar hans kärlek!

Boken är både rolig och djupt tänkvärd. Jag gillade verkligen andan av drömmar och kärlek och förfasades över dagens politiska spel.

ISBN: 978-91-7337-055-4

Nr 14: "Toffs bok" av Kalle Dixelius

Äntligen lite lästa böcker-uppdatering...

Det här är en av de bästa böcker jag nånsin läst. Kvalar in på topp 5 i kategorin "intressant, superskrämmande framtidsskildring" tillsammans med klassiker som "Fahrenheit 451", "A Clockwork Orange" och "I de sista tingens land".

Toff lever i Hornschtull, Stokkolm. Böcker är sedan länge förbjudna. Straffen på att äga en bok, läsa eller skriva är stenhårda. Samhället är uppdelat i knegare, skyfflare och fullmäktige. Tiden är "den mörka tiden". Kunskap om hur man utvinner och använder energi är bortglömd. Många hus är raserade och maten knapp.

Toff hittar papper och en penna. Han börjar skriva, skriva bara för skrivandets skull och för att sortera sina tankar till att börja med. Han träffar Anna. Han blir kär men hon vill först inte veta av honom. Vad han inte vet är att hon är med i ett hemligt sällskap. När hon av misstag får veta att han skriver blir han så småningom upptagen i sällskapet som talar om för honom hur viktigt det är att han fortsätter skriva, skriva för att berätta sin tids historia. Så Toff skriver och han läser en bok. Boken är "Om en pojke" av Nick Hornby. Ingen höglitterär bok i våra ögon kanske, men den lär Toff en del om hur livet varit tidigare, innan "den mörka tiden".

Så småningom påbörjar Toff, Anna, hennes mamma och en vän till dem en vandring genom Sverige till Bassebäck. Det ryktas om att det finns några likasinnade där. Fullmäktige lär inte våga sig dit pga att man tror att där finns radioaktiviet.

Beskrivningarna av ett framtida Stockholm känns trots allt verklighetsnära. Våldet liknar det i "A Clockwork Orange" och är riktigt skrämmande beskrivet. Jag kan riktigt höra hur det låter när ett slag träffar en kropp. Förtvivlan men ändå med en gnutta hopp förmedlas på ett starkt sätt. Jag är helt fascinerad av hur författaren har lyckats få Toffs språk att förändras i takt med att han läser fler böcker. Upplägget i boken är intressant, det föreställer Toffs egna texter med tillhörande kommentarer av en fil dr i svensk historia. Kommentarerna ska ha gjorts efter att Toffs bok har hittats och Toff för längesen är död och tiderna har förändrats.

Boken är riktigt bra rakt igenom, men det är slutet som gör den fantastisk! När jag läste den sista raden kändes det som att nån lyfte upp mig och slängde in mig i en vägg! Vad sjutton var det som hände?! Och helt plötsligt fick boken en mycket starkare och helt annan innebörd!

Tror du på att vi själva skapar vår framtid och kan förändra våra liv så ska du verkligen läsa den här!

ISBN: 978-91-7037-396-1

Stenhög på adrenalin och att kunna allt man vill!

Tur att träningen går så in i h-sike bra när läsningen sniglar sig fram och skolan känns som århundradets tyngsta ok!

Mitt senaste, och sista, hemliga bokpaket från min HBK anlände härom dagen. En riktigt tjock bok "Shantaram" (som verkar så intressant att inte ens myrstilen på de otaliga sidorna kommer avskräcka mig), en chokladklubba och några småpresenter (hemmagjorda?) var innehållet! Tack för den här tiden!

Träningen då ja...

Min fd kollega har ju då flyttat till andra sidan Atlanten och envisas med att mail- och chatbomba mig med allt vad gymnasterna gör där borta för att jag ska bli peppad och utmanad i min tränarroll. En sak jag fick höra var "de kör 20 benlyft från 90 grader i ribbstol". Ok, benlft kör vi som tokar (för tjejerna vill gärna utmana det svenska rekordet), men inga från 90 grader än. Vi vill ju inte vara sämre så jag säger till tjejerna:
J mailade mig om... osv. Nån som vill pröva?
Alla ville så klart pröva. Jag tänkte att vi börjar väl med 10 st. En av tjejerna kommer fram till mig.
- 10 var ju inte ens jobbigt. Man blir väl inget stark av det!? Får jag göra 20?
- Visst, säger jag och tänker att hon går väl bort och gör 10 till. Men nej, nej, hon körde 20 till!
Efter all styrketräning var klar ville hon ju gärna att jag skulle kolla noga så att de verkligen var godkända (spikraka ben och inget vila emellan). Hon kör på och kommer fram till mig efteråt.
- Jag orkade visst bara 15 nu (vilket väl kan räknas som godkänt eftersom hon sammanlagt har gjort 45!!). Flämt, flämt. Du måste hälsa J att jag är redo för utmaningen vilken dag som helst!

Idag ramlade en av tjejerna ner från bommen (den där "pinnen" man balanserar på) och drämde låret i. Det gör ont, riktigt ont, kan jag lova. Hon var så klart ledsen en liten stund, men sen asförbannad för hur kunde hon göra nåt så klantigt som att halka... "Åh, jag var ju inte tillräckligt koncentrerad!" Efter bomträningen gick vi till barr (de där "träpinnarna" man svingar sig i). Hon är på igen och övar på en ny övning. Rätt vad det är klarar hon! Hon blir helt galen av lycka och alla andra var nära nog lika glada som hon. Hon klarade övningen massor med gånger till och dansade mest runt emellan varje försök.
- Oj, säger hon efter en stund. Jag känner inte ens att jag har ont i låret längre!
Nej du, det kallas adrenalinkick...

Av bara rena farten så var det två tjejer till som klarade samma mycket komplicerade övning. När barrträningen är slut så ber den första tjejen om att bara få göra en sista fast jag brukar vara sträng med att de ska köra när säger köra och sluta när jag säger sluta.
- Snälla, låt mig bara få känna en gång till hur det känns att bara flyga upp!
Klart jag gav med mig då!

På slutet sitter vi och pratar lite om träningen. Gillar verkligen de där stunderna av bra samtal som nästan blir som mental träning.
- Åh, jag känner mig helt lycklig inuti! Jag visste inte att jag är så bra!, säger hon som klarade först.
- Härligt, gå nu hem med den känslan idag, säger jag.
- Undrar hur jag nånsin ska kunna somna i kväll...

Samtalet går vidare och alla pratar om hur märklig den där känslan är när kroppen och hjärnan helt plötsligt fungerar så perfekt ihop. Hur man kan öva och öva och kroppen är egentligen helt förberedd för att klara nåt nytt, men att det ändå inte går. Hur man sen på bara ren vilja och rätt inställning kan klara nåt man inte trodde man kunde.
- Ja, det är det som allt handlar om, säger jag. Om man bara vill tillräckligt mycket (och tränar på rätt sätt...) så kan man lära sig allt man vill!
- Neeej...?, säger en tjej tveksamt. Är det säkert?
- Ja!
- Till och med trolla? Alltså på riktigt trolla? Eller flyga?

Ja, det vet jag inte riktigt, men hon har i alla fall satt sina mål högt!

Själv längtar jag redan till morgondagens träning!