Nr 39: "Fördömd" av Johanne Hildebrandt

Johanne Hildebrandts sista bok? Ja, åtminstone var det vad hon sa i TV4:s Nyhetsmorgon häromdagen. Jag hoppas verkligen att det bara är den senaste och inte den sista!

Hildebrandt väckte mitt intresse rejält med ”Blackout” som handlar om hennes tid som självutnämnd krigskorrespondent i forna Jugoslavien. Hon var modig och skrev spännande och underhållande. Dessutom klarade hon av att förklara mycket av det jag inte tidigare förstått om konflikten.

När sen Sagan om Valhalla-trilogin kom ut så sträckläste jag varje bok och väntade på att nästa skulle komma ut. Trilogin utspelar sig under bronsåldern, min favoritepok i historien. Långt innan kristendomen kom och ställde till det…

”Fördömd” är en bok som skulle kunna kallas fantasyhistoria, precis som Valhalla-trilogin. Den utspelar sig delvis i nutid och delvis på 500-talet. Här finns inslag av samisk mytologi blandat med Vite Krist och tillhörande tro. Boken handlar om Helena, eller Aili som hennes samiska namn är. Hon är född iVästerbotten. Hånad pga sitt ursprung och sin försupne far har hon flytt till Stockholm för att bli arkeolog. Nu befinner hon sig återigen i Västerbotten för att göra en arkeologisk utgrävning och konfronteras då rejält med sin egen historia, elaka klasskamrater från barndomen, Satan, en egoistisk handledare, samiska amuletter och en farmor i koma.

Johanne Hildebrandt kan verkligen berätta en historia. Trots att vissa skräckdelar skulle kunna uppfattas som överdrivna så blir det inte så. De behövs för historien. Språket är förhållandevis enkelt och det är inte det som tilltalar mig, men det gör boken lättläst. Det är sättet att berätta en del av Sveriges historia, framför allt kvinnornas, på ett skönlitterärt och spännande sätt som gör att jag inte klarar att lägga boken ifrån mig.

Precis som när Freja slutligen dör i Valhalla-trilogin kan jag inte fatta att ”Fördömd” redan är slut, färdigberättad. Jag vill ha mer! Att en av Helena/Ailis förfäder är ättling i rakt nedstigande led till Saga, Frejas dotterdotter, var en liten knorr!
ISBN: 91-37-12772-9

Nr 38: "Tomans huvud" av Robert Jordan

Fjärde delen (fjärde på svenska, eg slutet av andra delen i utgåvan på engelska) i ”Drakens återkomst”. Ännu en del av Rand al’Thors fantasyäventyr. Motsträvig i början, mer accepterande i slutet inför det faktum att han är Draken återfödd. Draken som ska orsaka nästa Världsfall, men som också kommer att rädda världen från det onda.

Intressant med Jordans fantasyepos är att det inte är självklart vem som är ond och vem som är god, eller rättare sagt ingen är rakt igenom god.

Som de flesta andra har Jordan inspirerats av Tolkien, många saker känns igen och känns ibland rakt av stulna. Andra saker finns definitivt inte med i Tolkiens trilogi. Dessa andra saker ger serien ”Drakens återkomst” en djupare och mer komplicerad dimension än vad som finns i ”Härskarringen”.

I den här boken färdas personerna i ”Vägarna”, ett nästan bortglömt sätt att passera över oerhört stort avstånd på mycket kort tid. Ingångarna liknar mycket Tolkiens ingång till Moria, vilket jag ogillar. Jag gillar dock att fantisera ihop bilder av hur det ser ut när personerna rider genom en verklighet som bara nästan existerar, där vägar och platser tycks röra på sig och du måste vara på din vakt hela tiden.

För första gången presenteras ”damane”, de kopplade och sul’damer, de som kontrollerar de kopplade. Detta är ett riktigt vidrigt inslag och en demonstration av total makt och förnedring. De kopplade kan bruka Kraften och hålls kopplade till sina sul’damer med en kedja som löper från sin hals till sul’damens handled. Ju mer en kopplad protesterar desto större plågor orsakar sul’damen henne. Sul’damerna tillhör folkslaget seanchan och de uppför sig inte helt olikt de människor som i verkligheten terrosiserar de folkslag vars länder de ockuperar!

ISBN: 91-27-05911-1

En liten skolanekdot

Förra året hade jag en elev som var mycket stökig i klassrummet pga stora sociala påfrestningar. Mycket av den ilska han bär tog han ut på mig. Han hade svårt att utföra något skolarbete förutom att öva sig i att skriva fint vilket han av någon anledning älskade. En gång i åk 1 slängde jag till honom en uppgift med detta, något roande, resultat! :-) Vi tycker väldigt mycket om varandra fortfarande...

FO (=flirting obviously enligt SAOL... skämtar bara...)

Har träffat min älskade ängel idag! Han är så ljuvlig... Hans blick får mina knän att vika sig. När han snuddar vid mig hettar huden något alldeles obeskrivligt. Ändå är allt bara på flirtplanet (än så länge...). Njuter av känslan av hur obvious han är. Så fort jag tittar åt hans håll är hans blick där och han ler världens bredaste leende, saker han säger, kläderna han hade valt idag...

Bara ingen annan ser, farligt, farligt!

Nu ska jag kliva in i Rand al'Thors värld och följa honom i jakten på hornet!

Att berätta en historia

I en by i Italien utvecklades en pedagogik som kallas för Reggio Emilia, efter byns namn. Den känns lite för frireligiös för min smak, men den har en del poänger. Huvudtesen är "Ett barn har 100 språk och vi berövar dem 99.". Jag vill inte gärna tro att det är SÅ illa, men tankeväckande är det. Det finns så många sätt att uttrycka sig på.

Jag är just hemkommen från dansgruppen BouncEs föreställning "Gökboet". Har sett många av deras föreställningar och varje gång tänkt: bättre än så här kan det inte bli. Men...jodå, de har överträffat sig själva igen! De kan uttrycka sig!

Historien, som är den "riktiga" Gökboet, berättas i stort sett utan ord. Istället använder de så klart dans och musik, men också ljudeffekter, ljus, rekvisita... you name it. Upplevelsen är magnifik och det känns som att den ligger helt utanför allt vad ramar heter. De hittar helt nya dimensioner. Det intressanta är att det på ett sätt inte är dansen som står i fokus. Dansen blir ett redskap, ett språk, i samspel med andra som gör upplevelsen så otroligt stark.

Jag förfasas, förundras, skrattar och gråter och när en och en halv timme har gått så vill jag bara ha mer. Publiken applåderar, stampar, står upp och skriker ut sin fascination!

Jag vill minnas alla scener i detalj, men här kommer ett urval:
Det förekommer faktiskt en sexscen. Kläderna är på, inget sägs och inget hörs. Ändå råder det ingen tvekan om vad som händer och hur det först är blygt och tafatt för att sedan bli hett och passionerat.
Effekten av medicinen som delas ut. Symbolen för medicinen blir var sitt par mjuka sockor och dansare som snällt fogar sig efter den klassiska balettens alla regler.

Eller förresten... vad håller jag på med? En sån här upplevelse går inte att beskriva i ord. Gå och se den. Även om man inte kan ett dyft om dans så är upplevelsen fulländad!

Nr 37: "Illusionernas bok" av Paul Auster

Äntligen! Äntligen är jag klar med den här boken. Av flera anledningar har mitt läsande varit synnerligen ineffektivt de senaste veckorna. Inser att det kommer att bli en total bottennotering vad gäller antal lästa böcker i år jämfört med andra år. Får analysera det mer vid senare tillfälle.

Auster brukar vara totalt lysande, men den här boken ingav mig inte med starka känslor så som övriga böcker av honom som jag läst tidigare. Bokens huvudhandling utspelar sig under några få dagar, medan "bakgrundshandlingen" sträcker sig över ett sekel. Bakgrundshandlingen är spännande, men långdraget beskriven. Huvudhandlingen stannar ofta upp och exempelvis beskriver Auster en film som huvudpersonen ser så in i minsta detalj att det tar närmare 50 sidor.

Som så ofta i Austers böcker så håller huvudpersonen just på att hämta sig från ett trauma. I "Illusionernas bok" har huvudpersonen, som så klart är författare, förlorat fru och två barn i en flygolycka. För att ta sig upp från den avgrund han känner att han befinner sig i, tar han sig an ett projekt. Projektet innebär att skriva en bok om en framgångsrik, men under mystiska omständigheter försvunnen, stumfilmsregissör. Austers ofta återkommande tema, hemlösa, saknas dock i den här boken.

Även om jag tycker att boken är seg, så är det inte alls dålig. Den mest fascinerande delen handlar om en film, en ljudfilm gjord av den förmodat förvunne regissören. Filmen handlar om en författare som genom sitt skrivande faktiskt påverkar omvärlden. Inte påverkar som "beröra människor". Nej, påverkar som "förändrar verkligheten". Det ligger något mycket intressant i den tanken... att det skrivna ordet är så viktigt för mänskligheten och att det faktiskt har möjlighet att påverka oss på ett djupt plan.

Kan nämna att en del av boken blev läst iförd yakuta på ett japanskt bad med levande ljus och vattenkluck som bakgrund!

ISBN: 91-0-058025-2

Änglar, finns dom?

Ja, jag träffade en idag. Han är så vacker så klockorna stannar och han ser på mig med en blick som får glaciärisarna att smälta, mm... Ouppnåelig? Kanske, än så länge...

Gud, finns han (hon?)? Ja, det kan man fundera lite mer över, särskilt efter fredagens obligatoriska skolbesök för adventsfirande i kyrkan. Här följer några små frågor och kommentarer från årets eller tidigare års kyrkobesök.

"Varför har dom hängt upp honom på pluset?"

"Vem är den där Jesus egentligen?" "Jaa....hm...en del tror att han är Guds son." "Jaha, och hur skulle det ha gått till då!?"

En elev stirrar rakt fram, vänder sig sedan blixtsnabbt om bakåt i kyrkan och tittar upp mot orgelläktaren där det står en äldre dam. Framåt igen och så blixtsnabbt bakåt några gånger till. "Är hon uppstoppad?"

"Varför kunde dom inte döpa folk till normala namn på den tiden?"

Nu ska jag sväva vidare och tänka på min ängel...